Hemmasara

Drömde värsta mardrömmen inatt. Det var sommar och vi var invaderade av zombies. Vi hade tagit oss in på ett dagis i förorten där vi gömde oss. Jag och två andra var och patrullerade på de folktomma gatorna. Några zombies skymtade i fjärran.
Marken och luften började vibrera.
Vi tog oss tillbaka till dagisbasen och när vi kom dit hade de andra också börjat fatta vad som höll på att ske. Ett par hade tagit sig ut för att försöka springa ut i skogen. De var jätterädda. Typ inga var kvar inne på dagiset...
Rätt som det var så har miljontals zombies stormat stället och jag och typ fem eller tio andra är tillfångatagna inne på dagiset av zombiesarna. Zombiesarna var väldigt smarta, för att vara zombies. De kunde prata och tänka hyfsat strategiskt, och de var väldigt blodtörstiga och morbida. En av dem ville äta upp mig som fan och bet av mig min hälsena eller nåt. Fyfan vad ont det gjorde och det var en så sjuk ångest. Jag andades så häftigt, kunde knappt se omgivningen, förutom hoten (zombiesarna) och några andra gråtande och förtvivlade människor. Jag kallsvettades som en gris och det var ashemskt i allmänhet.
Jag satt i en soffa och zombiesarna pratade om att käka upp mig. Jag ville inte dö så. Jag ville inte bli uppäten levande. Då ville jag hellre dö på ett mindre smärtsamt och hemskt sätt. Så jag övertalade dem att döda mig så på nåt sätt. Så de tog typ fram en yxa. Jag väntade, visste inte när de skulle göra det.
Plötsligt upptäckte någon av mina levande kumpaner att zombiesarna och någon död blomma eller nåt och nå lik hade fått nå wierd blåsor och ba "Allt som är dött håller på att komma till liv!" Zombiesarna utbytte några blickar sinsemellan, så jag förstod att det faktiskt var så. Hopp. Wohoo.
Men jag var redan dödsdömd. Och de höjde yxan och jag spände mig och yxan klyvde min nacke. Blodet forsade och det kändes samtidigt varmt och kallt på nåt sätt. Det var väldigt obehagligt och värre än vad jag trodde att det skulle vara. Deras ord kändes väldigt långt borta på något sätt. De skrattade något om att huvudet inte for av och jag visste att min skalle satt kvar vid någon köttbit längst fram på halsen, som nästan huvudlöse Nick, men de högg av huvudet helt och världen svartnade och tystnade som man tunar i Movie Maker. Jag tyckte det var konstigt att jag fortfarande andades häftigt, på ett väldigt levande sätt.
Jag vaknade. Klockan var typ sex på morgonen och jag grep tag i min nacke. Det var en väldigt obehaglig känsla.
Sen somnade jag om och drömde om zombies igen fast på en annan station och det var random och konstigt.
Jag skrev för långt jag vet. Men bah.
Buäää vad trött jag är!