Hemmasara

Jag har tänkt...

Och jag känner mig väldigt deppig och vill bara gråta och jag vet inte riktigt vad jag vill med någonting längre.

Här är min skäggiga tanke:

Vi är i lådor. Flyttkartonger ni vet... Ens liv i den där kartongen är allt man vet, tills man inser att man faktiskt är i en låda och det finns saker där utanför. Vi slår sönder kartongen och klättrar ut. Tror att vi vet allt ett tag och inser sedan att vi är i ännu en kartong. Så vi tar oss ut ur kartongen, för människor är nyfikna och vi får mer erfarenhet, vi tar oss ur därifrån helt enkelt. Är i en ny, större kartong, och det fortsätter så... Fast det är så många som tror att de vet allt och de inser bara inte att de är i en kartong. Okej, en metaforisk kartong.

Är inte gudomlighet då att vi har tagit oss ur alla kartonger? Den största, slutgiltiga kartongen är öppnad? Vad finns där? :S

Man måste skapa sig perspektiv på saker och ting. Och för att skaffa sig perspektiv måste man vara där, i en ny större kartong. Det kan bara göra en smartare, eller i alla fall mindre trångsynt.

Om man hade kommit ut ur alla kartonger, varit i de alla och kan förstå ALLA. Då har man inga fördomar och man kan förstå allas situationer. Det måste vara gudomlighet.



Peace out.