En natt jag drömde något som...
När det gör riktigt ont och jag känner sig bara ensam och ångesten blir som något kvävande fast inifrån så slutar allt att kännas till slut. Då lägger jag märke till hur magen far upp och ned, lungorna andas, ångesten slår till igen och andhämtningen ökar i takt tills det liknar något hysteriskt flämtande. Varför andas jag när allt annat redan har sparkats ned blodigt till den hårda marken? Det hade åtminstone varit mer barmhärtigt... Det gör ont att andas, det gör ont att fortsätta. Jag vill att det ska bli tyst, i alla fall bara för en stund, tills jag är redo att komma tillbaka.
Jag håller andan.
Hjärtats slag, pulsen, dundrar i mina öron, högre och högre ju längre jag håller andan. Hur får man tyst på hjärtat? Det går inte. Jag sluter ögonen och fokuserar på att inte andas, först känns det inget, men efter ett tag börjar kroppen rycka och det gör ont på ett annat sätt än ångesten.
Jag andas igen.
Är det här att leva?
Nu vet jag hur min novell om Ingrid ska sluta.
Den natten drömmer jag om att äta äckliga scrambled eggs, spilla saft på jeansen och äta ensam medan alla mina vänner är i närheten, men inte MED mig och när jag ber om att få sitta med dem säger de nej, fastän det finns plats.
