Hemmasara

Eftersom att Sara börjar blogga ordentligt känner jag att jag också borde göra det.

Jag lade förut upp en grej om vad som skulle hända på sommaren och så... Men det kändes obehagligt och jag kände mig blottad, så jag tog bort det.
Men egentligen så borde jag inte känna mig blottad, för som Sara sade; ingen läser det.

Äsch whatever.

Jag tänkte berätta om parasiter (eftersom att då slipper jag avslöja nåt om mig, det kommer nog sen). Och det är sanna fakta, no kidding. Det är taget från en bok som har tagit fakta från andra riktiga faktaböcker. DET ÄR SANT. FÖR FAN.
Boken heter Peeps och är skriven av en snubbe från Texas vid namn Scott Westerfeld. Tar parasiterna i hans ordning. Läs boken! Den är cool för de som gillar vampyrer, säkert också för de som inte gör det. Men hur kan jag veta det? :P

Sugmaskar

Okej, jag vet. Det där lät kanske lite äckligt, men knappast coolt. På engelska heter det Trematodes, eller Trematoda, vilket man också kan säga på svenska.

Sugmaskar är som småsmå fiskar och lever i en fågels mage. (Äckligt.) De lägger sina ägg i fågelns mage. En dag bajsar fågeln i en damm och äggen hamnar där i vattnet. De kläcks och simmar runt i dammen där de letar efter en snigel. Dessa sugmaskar är mikroskopiska, stora nog att ta sig in i en snigels öga. Och det är precis det de gör också! (Japp, naaasty.)
Av någon anledning väljer de alltid snigelns vänstra öga. De äter sig alltså igenom snigelns vänstra öga och tar sig genom snigeln till dess mage. (Jättehemskt, stackars snigel.) Men de dödar inte snigeln, inte direkt i alla fall (bra...?).
Först får denna halvblinda snigel en gnagande känsla i magen och tror att den är hungrig. Så den börjar äta men får aldrig tillräckligt med mat och fortsätter att vara hungrig.
Vilket har en logisk förklaring.
I snigelns mage finns det bara en massa sugmaskar som får sin mat bara levererade.
Den här snigeln blir en matletande monsterrobot åt sina otäcka passagerare. Snigeln plågas ständigt, vilket man kan förstå. Den kan inte para sig, sova eller njuta av sitt snigliga liv som sniglar gör.
Efter ett tag tröttnar sugmaskarna på detta och bestämmer sig för att släcka snigelns liv. De inkräktar sniglens känselspröt, vilket får den att rycka spasmigt. Snigelns vänstra öga får grälla färger, hur vet jag inte.
En fågel passerar och ser denna grälla, ryckande snigel och tänker "mums..."
Snigeln blir äten och sugmaskarna är tillbaka i fågelns mage, redo att bajsas ner i närmaste damm igen.

Då kan man ju fråga sig: "Varför i hela friden äter fågeln upp den så uppenbart sugmaskinfekterade snigeln??" Varför äter fågeln en ryckande snigel med ett färgglatt öga? Borde inte fågeln ha lärt sig genom evolutionen att undvika sådana sniglar?
Men faktiskt gör inte sugmaskarna någonting otrevligt mot fågeln. De lever där, utan att fågeln ens märker att de är där...
Det är nästan som om sugmaskarna har gjort ett avtal med fåglarna; "Ni låter oss bo i era magar och vi ordnar några halvblinda sniglar åt er att käka."
Samarbete. Är det inte ganska vackert?
Om man inte är snigeln förstås...