Hemmasara

Det var jättefint. Hon, min plastsysterdotter, döptes igår och det var ett asfint dop. Inte för att jag har någe dop att jämföra med, har bara ett svagt minne av ett dop från när jag var liten, men det är så svagt så jag minns inte. Iaf. Höll på att börja gråta flera gånger och det var en kille som sjöng ASFINT, den hära Everything I do... I do it for you... Ni vet? Men det kändes lite superoff att börja lipa på ett DOP så jag höll undan det och lyckades med det.

Kände mig ganska utanför på dopet, jag hör ju liksom inte till, det är som en väldigt svag och uppluckrad tråd håller mig bunden till dessa människor, medan deras trådar som knyter samman dem är mycket tjockare och starkare och med större mängd av trådar... Det är jobbigt att behöva se det. Jag gillar inte att känna mig utanför.

Iaf. Dopet var asfint. Tuvis grät inte ens! Hon somnade sen och sov som en sten ett tag, vilket kanske inte var så konstigt, väldigt mycket konstiga intryck för en dag.