"En liten sång om ingenting"
Kallt
är det om natten
utan dig
och smärtan
av ensamhet
ekar i bröstet
ung
och otålig
väntar jag
på min skinande prins
Den rosa soffan
som tillhör oss
den fula soffan
där vi en gång satt
men det var länge sen
kanterna är slitna
tyget luktar damm
Blodet som flöt
igenom våra ådror
har kallnat
stelnat
och lagts att vila
Inget återstår
bara den fula
gamla
rosa soffan
och dess minnen
Innan den bränns
förstörs
försvinner
och inget
finns kvar
att berätta
om vad som en gång funnits
Dygnets värsta timme
är här
mörk, skrämmande tyst
smeker den
sig fram
illvilligt
solen är bortgömd
bortglömd
och osynliga demoner
härskar
knak
brak
hotar att förtära
mitt furnuft
förtvivlat ropar jag på hjälp
men spelar det någon roll?
Om det är menat, är det då menat?
Säg mig, vad lurar i mörkret?
Läste upp mittendelen av den här dikten för klassen nyss. Fan vad fin den är!
