Hemmasara

Drömde värsta mardrömmen inatt. Det var sommar och vi var invaderade av zombies. Vi hade tagit oss in på ett dagis i förorten där vi gömde oss. Jag och två andra var och patrullerade på de folktomma gatorna. Några zombies skymtade i fjärran.
Marken och luften började vibrera.
Vi tog oss tillbaka till dagisbasen och när vi kom dit hade de andra också börjat fatta vad som höll på att ske. Ett par hade tagit sig ut för att försöka springa ut i skogen. De var jätterädda. Typ inga var kvar inne på dagiset...
Rätt som det var så har miljontals zombies stormat stället och jag och typ fem eller tio andra är tillfångatagna inne på dagiset av zombiesarna. Zombiesarna var väldigt smarta, för att vara zombies. De kunde prata och tänka hyfsat strategiskt, och de var väldigt blodtörstiga och morbida. En av dem ville äta upp mig som fan och bet av mig min hälsena eller nåt. Fyfan vad ont det gjorde och det var en så sjuk ångest. Jag andades så häftigt, kunde knappt se omgivningen, förutom hoten (zombiesarna) och några andra gråtande och förtvivlade människor. Jag kallsvettades som en gris och det var ashemskt i allmänhet.
Jag satt i en soffa och zombiesarna pratade om att käka upp mig. Jag ville inte dö så. Jag ville inte bli uppäten levande. Då ville jag hellre dö på ett mindre smärtsamt och hemskt sätt. Så jag övertalade dem att döda mig så på nåt sätt. Så de tog typ fram en yxa. Jag väntade, visste inte när de skulle göra det.
Plötsligt upptäckte någon av mina levande kumpaner att zombiesarna och någon död blomma eller nåt och nå lik hade fått nå wierd blåsor och ba "Allt som är dött håller på att komma till liv!" Zombiesarna utbytte några blickar sinsemellan, så jag förstod att det faktiskt var så. Hopp. Wohoo.
Men jag var redan dödsdömd. Och de höjde yxan och jag spände mig och yxan klyvde min nacke. Blodet forsade och det kändes samtidigt varmt och kallt på nåt sätt. Det var väldigt obehagligt och värre än vad jag trodde att det skulle vara. Deras ord kändes väldigt långt borta på något sätt. De skrattade något om att huvudet inte for av och jag visste att min skalle satt kvar vid någon köttbit längst fram på halsen, som nästan huvudlöse Nick, men de högg av huvudet helt och världen svartnade och tystnade som man tunar i Movie Maker. Jag tyckte det var konstigt att jag fortfarande andades häftigt, på ett väldigt levande sätt.
Jag vaknade. Klockan var typ sex på morgonen och jag grep tag i min nacke. Det var en väldigt obehaglig känsla.
Sen somnade jag om och drömde om zombies igen fast på en annan station och det var random och konstigt.
Jag skrev för långt jag vet. Men bah.
Buäää vad trött jag är!

Jag cyklade längs axtorpsvägen och insåg precis innan busshållplatsen att jag verkligen inte ville fara på musikteorin, att det är ovärt och att jag kan ljuga ihop nåt om en sjukdom, så blir jag inte haffad, menar jag. Så jag skolkar och håller på med photoshop istället. GREAT! Det känns bra, har aldrig känts så bra att skolka förut. I love being lazy at the moment.
Peace

Mja. Sen ska jag göra Fanny!!

SKICKA BILDER TILL MIG SOM PASSAR TILL ZOMBIENESS, SÅ GÖR JAG ER OCKSÅ!!!

Nu sticker jag till Midgård!

I you don't like it, then Fuck You


Skoja bara

Har sett på det nya GA avsnittet och gråtit krokodiltårar. De bara rullade nedför kinderna. Buäää...
Nä, nu ska jag se på Supernatural och göra mig mindre ledsen, förhoppningsvis. Jag hoppas att det här inte spoilade nåt.

Blä...

Åt ju en massa godis igår. På skolan köpte jag mer än nödvändigt för mig och sen på kvällen såg Sara och jag på film så då åt jag ännu mer godis typ.
Det var fett med nice att vara med Sara, men det var fett med ovärt att jag skulle käka en massa godis som värsta svullot.

Nu på morgonen känner jag mig lite död. Dricker kaffe och hoppas på att få bort det svullna bomullet från hjärnan. Är lika sockerbakis som ett Biafrabarn i en folktom godisaffär... Okej... Det kanske var en lite dåligt liknelse. Ofta Biafrabarnet skulle äta så mycket godis.
Anyways.



Pappa fyller år idag. Känner mig verkligen inte wwwwwwwwwwwwwiiiiiiiiiiiieeeeeeeeeig nog för att hoppa runt och sjunga allsånger.

Åhh... Kan jag inte lämna in typ den översta istället för den här...



Oh well, that's life.

Som en sann databeroende tönt har jag kravlat mig upp ur sängen. Blir så sjukt rastlöst. Har kastat mig av och an ett tag. Sen frestade vetenskapen om att datorn stod orörd på mitt skrivbord... Så här är jag, sitter och kisar och försöker ignorera illamående och nålarna genom mitt huvud. Det här var en värre migränsläng än vad jag trodde och har bara tagit två magnecyl, mamma skulle komma hit med riktig medecin, men det verkar som att hon har dissat mig.
Aja, ser iaf inte längre monster när jag blundar och tårarna torkade för längesedan. Tror inte att jag kommer kunna läsa NK:n klart dock... Nä nu måste jag stänga av, kan inte fokusera blicken längre.

Fan vad gnälligt det här lät, tror jag. Hatar mig själv lite för det.

Puss världen!

Nu avinstallerar jag sims. Det krashar och krashar och hänger sig och grafiken krånglar. Och jag är less. Sjukt less. Plus att det hade blivit tråkigt. Så nu ska jag börja om från scratch. Bara installera Året Runt som expansion, så att det inte dör igen. Stackars dator...
Aja, det var trevligt med alla roliga historier... Men jag ska inte ha någon nostalgitripp, för då kanske jag ångrar mig. Fyfan vad illamående jag blir av ägg.

Har börjat läsa den boken. Den är väldigt bra skriven (eller så tycker jag bara det efter att ha läst Twilight (då blir ju allt bra) men jag tror faktiskt att Innan jag dör är bra på riktigt). Handlingen rör sig om en flicka, Tessa, hon är 16 år och döende av leukemi.

Det är nog inte alltför bra för funderande och dagdrömmande människor som jag att läsa sådana böcker. Ta vara på livet och sådant...

Det får mig att tänka på att vi lever våra jävla liv. Om och om igen i någon slags idiotisk cirkel. Människor behöver struktur och trivs i sina cirklar av liv. Det gör ju jag också. Då jag har ledigt förvandlas jag till en sängliggande idiot och mitt liv förvandlas till en upprepande meningslöshet. Det känns i alla fall hyfsat meningsfullt med skolan och musiken och träningen och kompisar.
Vad är att leva då?
Lever vi bara då vi vet att vår tid här på jorden sakta (eller fort) sipprar undan från våra händer? Då vi inser att vi har slösat bort våra tämligen meningslösa liv på att sova, klaga (som jag gör nu), äta, känna oss tjocka, sitta vid datorn eller framför TV:n etc... Istället finns det massor med saker kvar att upptäcka! Om jag skulle dö nu, eller snart, så skulle det vara så mycket kvar som jag vill uppleva.
Fast egentligen är det också meningslöst. Det fyller väl inget syfte att uppleva äkta kärlek och festa, tågluffa och sådant skit...

När jag kollar ut genom fönstret ser jag människor som går förbi, någon kliver in i sin bil utanför pizzaaffären och en tant powerwalkar med stavar. Ingen av dem vet att deras siffror är uppe. Svävar ovanför deras huvuden med en hotande tyngd som de inte verkar känna av.

Mitt rum är ett totalt kaos. Har tänkt att städa ett tag nu, men jag skjuter upp det hela tiden.

Klockan tickar hela tiden. Medan jag skriver det här inlägget hade jag kunnat göra något annat. Om alla försökte ändra världen istället för att göra sådana meningslösa saker som att gå med stavar och pilla navellud så skulle det väl deffo ha funkat...
Inte för att jag är någon Miss World fantast, ba oooh, world peace, my ass. Det mesta hon någonsin tänkt på är väl sitt utseende, vad hon ätit och blabla.

Allting är samtidigt överskattat och underskattat.

En del av mig vill rycka till mig och springa ut och umgås med folk och LEVA, medan en annan del av mig (som just nu är lite större en den livsglada (jullovets fel)) vill bara lägga mig under täcket och ge upp.

Ville bara skriva av mig lite. Jag är inte emo.

Nyss ringde en random kille, som verkade vara i min ålder. Han ba "hej" och började snacka och sa att han var från pite när jag frågade vem han var och han sade att han hade fått numret från någon som kände mig... Och jag tänkte "jaha en busringning" och då började han ba
"spelar du innebandy?"
"nej"
"spelar du fotboll"
"nej"
"hur gammal är du?"
"ööh, 16"
"är du fjortis?"
"Är du?"
"Ja kanske lite. Har du msn?"
"...kanske, men vafan spelar det för roll? Det är inte som att du kommer få den. Ring aldrig igen, hejdå" och så lade jag på luren i hans öra. Allt var inte i den där ordningen, men whatever.
Förresten. Hans telefonnummer var 0706954080 och jag kopierade det här från eniro, ring gärna och terrorisera honom (eller skicka brev eller var kreativ). Inte för att jag uppmuntrar till brottslighet.

Pontus Karl Erik Sundqvist

070-695 40 80

Fäktvägen 3 94473 PITEÅ

Usch.

Twilight soundtracket är faktiskt riktigt bra, tycker jag. Det finns bland annat en låt där som heter Flightless Bird American Mouth av Iron & Wine. Först när jag lyssnade på den låten tyckte jag inte att den var så speciell. Men efter att ha lyssnat på den ett visst antal gånger (typ 16) så har den fastnat och jag tycker att den är ASVACKER!

Här är Iron & Wine, live, han har mkt hår:

Och från Soundtracket:


Download Link: http://www.mediafire.com/?gekrtzhliyx

Lyrics:
I was a quick wet boy
Diving too deep for coins
All of your straight blind eyes
Wide on my plastic toys
And when the cops closed the fair
I cut my long baby hair
Stole me a dog-eared map
And called for you everywhere
Have I found you?
Flightless bird, jealous, weeping
Or lost you?
American mouth
Big bill looming
Now Im a fat house cat
Cursing my sore blunt tongue
Watching the warm poison rats
Curl through the wide/white fence cracks
Kissing on magazine photos
Those fishing lures thrown in the cold and clean
Blood of Christ mountain stream
Have I found you?
Flightless bird, brown hair bleeding
Or lost you?
American mouth
Big bill, stuck going down

Kan ändå inte låta bli att läsa och läsa och läsa och läsa och se filmen... Det är som en evil, kattmördande drog.

Nu har jag klagat en massa på Sara. Förlåt. Jag är en besserwissrande know-it-all. Ingen vill vara en Messerschmitter (sp?).



Och förresten passar det inte på min lista, för det är nog inte så udda. Bara fett med evil. ELAKT. Bajs.

Ja, det är ju något datum idag. Och jag har inte suttit vid datorn förrän ikväll så det är därför jag publishar det här så sent istället för att ba "00:00 090101". Hur som helst tänkte jag fira det här fina nya året (som jag ser starkt fram emot eftersom att jag vet att det kommer hända en massa spännande grejer och mycket roligt (iaf för mig)) tänkte jag berätta några grejer om mig (som förmodligen låter udda, (och är udda, antar jag)).

Sex saker som jag avslöjar för allmänheten bara för att 2009 skall välkomnas högtidligt och fint (och ja, allt har kring ämnet "mat" att göra för mig):

1. Jag står inte ut med att någon rör vid mig när jag äter, speciellt inte stryka mig över ryggen, och jag gillar alltså inte heller om någon petar på mig med armbågen vid matbordet eller sitter för nära eller liknande.

2. Höga sväljljud när någon dricker (fyfan!). Iaf jag försöker tänka på att svälja utan höga klunkningar och liksom få det smooth så att det inte låter och känner mig generad om jag dricker något kring folk, fast de flesta tänker säkert inte på det lika mycket som jag gör.

3. Tugga med öppen mun. Det är så sjukt jävla äckligt, speciellt om det blir som värsta geggan och ljudet av det är också värsta hemskt och iaf jag vill inte vetas av det som håller på att malas ned och smältas i folks munnar. Det finns säkert andra som vill se det och är hemskt intresserade av att glo på den där gröten, kanske de vill smaka på det också?

4. (Okej, det här har inget med mat att göra men iaf): Smutsiga öron. Jag obsessar lite med rena öron, jag använder sällan tops och sånt, men mina öron är alltid rena. Jag tvättar dem med tvål bakom och vid alla vrår och hörn. Om folk har vissa "prickar" av typ nå slags smuts, kan jag bli psykig av att först stirra på öronen i HORROR och sen undvika att titta på det.
Jag tror att jag blev lite förstörd någon gång under början av högstadiet då en viss person hade en massa öronvax liksom utanpå hörselgången och jag typ dog lite grann av illamående. Hur fan lyckas man med att ha så jäkla mkt öronvax där liksom??

5. Jag tycker det är jobbigt med ljudet av folk som kysser varandra, (vilket inte heller har något med mat att göra, men whatever, vissa gillar ju att utbyta räkost och sånt från varandras munnar så det är sort of rätt iaf). Det där smackande ljudet skänker obehag i hela mig, speciellt när jag inte ser att de kysser varandra, utan när jag bara hör ljudet. Säkert något messed up från när jag var liten...

6. Sara säger att jag ler konstigt. Tydligen. Vilket kanske kan göra att andra människor tappar matlusten av att se på mig (btw så tappar jag typ aldrig matlusten, kan äta när någon pratar om att äta bajs, klunkar högt, rör vid mig, har skitiga öron, tuggar med öppen mun och sedan kysser någon smackande).



Btw så var jag hos sjukgymnasten och jag har tydligen ett snett bäcken, det är därför jag får ont i höfterna. Det har blivit snett för jag har överrörliga leder och därför är det svårare att hålla ihop min kropp. HOHO!

---

Okej, ingen kanske bryr sig om det här, men om någon skulle orka läsa så kanske den personen ba WTF??? och blir typ asrädd och ba NEJ döda mig inte, galna kvinna!



Men det var värt det. Obviously.

Btw så utmanar jag Emma och Sara att göra likadant, och även alla andra som läser detta och känner sig intrigued att följa upp. Puss. Kopiera detta till era bloggar (random people som ser detta):
Gör en numrerad lista på UDDA egenheter, som folk förmodligen inte vet, för det är något du inte skyltar med precis. Angående antalet, så ha detta i åtanke: "the more the merrier" och "less is more". Det kan vara något du gör eller något som du stör dig på som andra gör eller något du känner ibland eller så. Komplettera gärna din lista med bilder också.
Och om du nu har suttit och läst det här fetstilta så kommer din hjärna att ätas på ett YTTERST plågsamt sätt av en massa zombies, samt att djävulen kommer att våldta dig om och om igen i evigheternas evighet i helvetet om du inte gör din egen nyårsbekännelse. Och det värsta är att hela år 2009 kommer bli SJUKT förstört för dig och du kommer tänka på hur annorlunda ditt år hade kunnat vara om du fick lätta på ditt hjärta.

Vad har Gud emot mig?

(För er trögfattade: Det är sådär (intensiv)toningen blev på mig. HAHA, typ ingen skillnad, bara mörkare och mer bajs, får mig se död ut i fejjan)